Från ord till handling - en modell för förskola och skola att möta nya samhällsutmaningar

Inbjudna

Just nu borrar jag i principer för det informella lärandet samt jagar inspiration och uppslag för lärandemodeller från Mitchel Resnicks Lifelong Kindergarten och Peter Gärdenfors Lusten att förstå. Det är två böcker som dels beskriver vikten av att leka; leka för att förstå, lek för lekens skull och hur vi kan designa för att uppmuntra för lek. Men båda författarna kommer även med förslag om hur man kan designa miljöer och sin undervisning för att öka graden av lustfylldhet, interaktion och lärande.

Även om jag självklart kommit i kontakt med begreppet Homo Ludens så har jag missat att fördjupa mig i principerna för lek och hur viktigt det är för oss att leka. Dessutom tycker jag det är intressant med, endast min känsla, en falsk dikotomi i samhället mellan seriositet och leken. Att leka som vuxen är något som man ser ner på, något onormalt och ett stadie som passerar.

Homo ludens, latin för "den lekande människan", är en vetenskaplig föreställning som först beskrevs av Johan Huizinga, en nederländsk kulturhistoriker. I sin bok beskrev Huizinga hur spel och lek har funnits prekulturellt och hur detta blivit kultur och hur det format människan som kulturvarelse. Spelen och leken har varit en förutsättning för människans förmänskligande och en grund för fredlig samvaro.

Från https://sv.wikipedia.org/wiki/Homo_ludens

Tre dimensioner i ett lärlabb eller makerspace

Mitchel 'Mitch' Resnick skriver om en av principerna från MITs Media Lab och Lifelong Kindergarten group, low floors, high ceiling och wide walls. Ursprungligen kommer tankarna från konstruktionismens fader, professor Seymour Papert.

Low floors

Sträva alltid efter lättillgängligt material och verktyg. Det skall vara en låg tröskel för att så många som möjligt skall kunna känna sig inkluderade och våga undersöka och använda materialet.

High ceilings

Designa projekt som tillåter användarna att växa med utmaningen och sitt lärande. Allt eftersom man lär sig mer, skall det finnas utrymme för att inkludera alltmer avancerad teknik eller kognitiva utmaningar.

Wide walls

Denna sista dimension har Resnick och hans team på Lifelong Kindergarten utvecklat själva då de upplevde att deras arbeten och projekt behövde mer än bara en väg från 'floor' till 'ceiling'. Deras ambition är att alltid försöka presentera ett flertal vägval eller duka upp verktyg som kan öppna upp för oväntade insikter och kunskapsvägar.

Väsby Makerspace

Det här är principer som vi jobbar med sedan länge i våra lärlabb och på Väsby Makerspace men vi har inspirerats från andra källor och platser. T ex Gamestorming och Make Space. Men det var roligt att läsa om MITs tre principer för de passade verkligen in på vår metodik och hur vi designat vår yta och hur vi lägger upp våra workshops.

I samband med att vi byggt Väsby makerspace har vi försökt att presentera så mycket material som vi bara kan utan att göra intrycket stökigt för pedagogerna eller stå i vägen för logistik och förvaring. (Low floor)

När vi sedan är igång med en workshop så kan verksamheterna ta intryck från tidigare projekt och kollegor i kommunen via en levande utställning, Instagramflöde eller Facebookgrupp. Allt skulle jag vilja säga är försök till low floor och high ceiling. Där vi via olika workshopmodeller försöker hitta så många ingångar och utgångar till läro- och kursplaner som det går (wide walls).

Reflektion om lekens plats

För att återknyta till inledningen i texten så upplever jag att de pedagoger som vågar frikoppla sitt ordentliga och vuxna jag , till förmån för en mer lekfull professionell pedagog, ofta når längre, är mer kreativ och effektiv.

De tar ofta till sig av fler verktyg, vågar utmana sig själva, testar nya metoder och är öppna för att landa i andra insikter och kanske acceptera det oväntade. Det här var något som jag själv testade och fick uppleva i kursen från IDEO - From Ideas To Action, vilket jag skrev om i detta inlägg.

Jag får återkomma med fler reflektioner vid ett annat tillfälle!

Del 1: De tre dimensionerna i lärlabb och makerspaces
Del 2: Projects, Passion, Peers & Play

Läsningen av Lifelong Kindergarten fortsätter, och jag har nu det sista kapitlet kvar, "Creative Society" - och idéerna fullkomligt poppar som popcorn i huvudet.

Det är intressant och roligt för någon som mig att få ta del av så många års erfarenhet som Mitchel Resnick och hans Lifelong Kindergarten-group har av design, byggnation, projekt, forskning och problem i skärningspunkten mellan:

• formellt- och informellt lärande
• skola, labb och makerspaces
• lek och kreativitet

Det är ju i detta spänningsfält som jag jobbat i sedan flera år tillbaka i Väsby, men även där jag placerat mitt egna lärande i olika former av informella grupper, tankesmedjor eller andra projekt.

Några trådar som jag sammanfogat i mitt eget huvud är:

• Fortsätt undersöka lekens roll och kraft
• Design och designtänkande i förhållande till idéer om frihet och struktur
• Sammanfoga alla källor kring kreativitet och principer för kreativt arbete till ett manifest.
• Ett ontologiskt raster över makerspace (+scratch och lego). Resnick är inne på just denna dimension i sina labb/workshops för att uppmuntra barn och vuxna att gör oväntade saker med material - vilket kan leda till något nytt och spännande.

Jag noterade precis att MIT Media Lab och Mitchel Resnick har byggt en lärmodul med 'Learning Creative Learning' som bygger på Lifelong Kindergarten. Kan vara värd att kolla upp...

I april drar jag upp mina bopålar från Väsby Makerspace och flyttar mig lite söderut. Sundbyberg Stad skall bygga ett makerspace och science center, med arbetsnamnet KVASAR, och jag har fått förtroendet att bistå staden med tankar och inspel.

En kvasar är en extremt ljusstark och aktiv galaxkärna.

Nu tar Förskolorna i Sundbyberg ett steg i skapandet av detta starkt lysande fenomen! Till de kommunala förskolorna skapar vi nu ett Makerspace och på sikt även ett Science Center där pedagoger kan få inspiration och kompetensutveckling, antingen tillsammans med barngruppen eller med kollegor.

Det känns enormt spännande att återigen få chansen att bygga upp något tillsammans med verksamheterna i Sundbyberg och med en ambition som sträcker sig till 2030 och vidare!

Den dynamisk duon fortsätter i Sundbyberg

Extra roligt är att min kollega Amanda Edin börjar samtidigt med mig som Utvecklingsledare i Sundbyberg. Vi har onekligen varit en dynamisk duo i arbetet i Väsby, så det känns fantastiskt kul att få fortsätta jobba med en så kunnig och kreativ kraft som Amanda!

Fyra år av utvecklingsarbete i Väsby

Jag har jobbat fyra år i Upplands Väsby och det har nog varit en av de mest positiva och lärorika perioderna i mitt professionella liv. Under denna period har jag fått ynnesten att jobba med kommunens alla huvudmän, kommunala som fristående, med olika typer av projekt och på olika typer av arenor. Med allt från tramsbottar till 3D-printing i förskolan. Från 'Leda digitalisering' med huvudmän till återbruksprojekt med lådbilar!

Under denna period så blev Väsby Makerspace svaret på huvudmännens fråga om ett centralt kompetenscenter - en plats där barn, elever, pedagoger och skolledare kunde träffas, fortbilda sig och även utbyta idéer mellan näringsliv, akademin och offentlig verksamhet. Men framför allt en plats där man fysiskt och/eller virtuellt kunde få hjälp i sitt arbete med digital kompetens, programmering och it-strategisk ledning.

Men kanske viktigast av allt är att vi skapat en plats där barn, elever och pedagoger känner sig hemma! För det är onekligen en plats som rymmer skratt, hisnande insikter samt pedagogiska och didaktiska frågor - på ett roligt och utmanande sätt!

Så att säga upp sig från Väsby Makerspace är inte som att säga upp sig från vilket jobb som helst. Vi är många som jobbat och bidragit till att bygga den platsen så som den ser ut idag, men jag har ändå varit med sedan dag ett och sett en idé växa till något enastående!

Nu lämnar jag över Väsby Makerspace till ett nytt team, som är minst lika kompetenta och engagerade, som får ta mötesplatsen till helt nya höjder.

MakEY

Jag kan inte låta bli att även tipsa om forskningsprojektet MakEY - Makerspaces in the early years: Enhancing digital literacy and creativity’. (MakEY). Ett forskningsprojekt med deltagande universitet och lärare från flera länder som alla vill undersöka digital kompetens hos yngre (år 3-8).

Deras ambition är att undersöka litteracitetsbegreppet och vilka kreativa förmågor och uttryck som uppstår i mötet med ett makerspace. Vad händer när yngre barn får jobba med t ex 3d-skrivare, laserskärare och elektroslöjd? Och det är precis det som blir ansatsen för KVASAR och mitt nya jobb - vad händer i det mötet?

Tack tack och hej hej!

Så, det är väl dessa erfarenheter och tankar som jag tar med mig till Sundbyberg men jag vill också rikta ett jättestort tack till hela temat i Upplands Väsby för att ni i stort och smått hjälpt till att bygga och definiera denna plats samt möjliggjort mitt eget lärande! Tack!

Hej hej Sundbyberg! Vi ses i april! :)

Häromdagen presenterade professor Jackie Marsh (University of Sheffield) sin forskning under rubriken Makerspaces in the early years: Opportunities (and challenges) for developing characteristics of effective learning. Hon blev inbjuden av Göteborgs Universitet för att redogöra för forskningsprojektet MakEY som kör fram till sommaren 2019.

Föreläsningen

In this presentation, Jackie will draw on research conducted as part of an EU-funded project, 'Makerspaces in the early years' (MakEY), which aims to explore the potential value that makerspaces can have for children's digital literacies and creativity, in addition to their contribution to STEM education. At the University of Sheffield, they have undertaken research on makerspaces in early years settings and schools, libraries and a community centre. The presentation will draw on data from a number of these projects in order to explore the ways in which engagement in makerspaces can develop the 'Characteristics of Effective Learning' (CoEL) which are embedded in England's early years curriculum. CoEL includes skills and dispositions across three areas - playing and exploring, active learning and creating and thinking critically. It is argued that makerspaces can provide valuable opportunities to foster CoEL, but that there are also a number of challenges to this work, which include practitioners' subject knowledge and confidence, and institutional barriers to such provision. The implications of this analysis for policy and practice will be explored.

Det är ett stort konsortium av partners, i flera länder, som medverkar i forskningsprojektet. Där tyvärr Sverige saknas på medverkandelistan.

Men det är riktigt intressant att se hur många av uppläggen i forskningsprojektet som faktiskt liknar det som vi arbetar med på Väsby makerspace. Det är tankar om makerlitteracitet, design av workshops och verktyg som vi, pedagogerna och barnen uppskattar.

Dessutom går hon lite snabbt in på vilka avvägningar man ställs inför när man skall designa ett makerspace. Det är avvägningar mellan en formell och informell yta samt permanent och mobil lösning. Det här är ju något som jag har klurat en hel del på, och även får en del frågor om. Men som Jackie själv säger vid något tillfälle, att hon hade önskat att de haft en permanent yta vid ett av workshopmomenten. Då skulle barnen haft möjlighet att besöka och närmare uppleva processen än enbart få en färdig produkt i handen. Det hade gjort deras lärande mindre abstrakt.

De har delat upp sina observationer och design av aktiviteter i ett ramverk i med fyra grupper, fyra förmågor:

• Playing and exploring
• Active learning
• Critical thinking
• Creativity and Design

Nedan är de frågor som pedagogerna och workshopledarna jobbar med och har som ett raster för ögonen när de designar aktiviteter och iakttar barnens lärande.

Några reflektioner från en partner i San Francisco Bay Area

Det är hög igenkänningsfaktor under föreläsningen på sånt som vi själva tänk och prövat med verksamheterna i Väsby samt diskuterat med forskare i Sverige. Det här blir ännu en klangbotten till Mitchel Resnicks bokLifelong Kindergarten.

Något som jag helt nytt för mig och en riktig ögonöppnare var Jackie Marsh avslut med Bourdieus tankar om kapital och habitus - det är verkligen en mycket intressant ingång till vilka som har möjligheter och agens att ta för sig av teknik och att skapa med IT samt ser möjligheter med makerspace.

Jag kan tycka att det här är ett otroligt viktigt och relevant bidrag till diskussionen om digitala verktyg i förskolan än just den med skärmtid och ipads på avdelningen. Samma tankar är applicerbara på barnen - hur får alla samma möjligheter att skapa och förstå den värld som vi växer upp i?

Tack Göteborgs Universitet för att ni bjöd in Jackie Marsh och filmade föreläsningen!

– En modell för förskola och skola att möta nya samhällsutmaningar. Samhällsutmaningar i form av artificiell intelligens, automatisering med digitala assistenter i våra hem samt digitala klyftor där vissa grupper saknar digital kompetens och förmåga att förstå konsekvenserna av sitt agerande på nätet.

Per Falk, IT-strateg och processledare på utbildningsenheten i Upplands Väsby, presenterar deras mötesplats för digital kompetens och IT-slöjd – Väsby Makerspace. Han kommer att presentera utmaningarna, förändringsprocesserna, lokalerna och samarbetet med Stockholms Universitet och förskollärarprogrammet. Frågor som föreläsningen kommer att beröra är t ex på vilket sätt organiserar och samverkar vi för att utveckla verksamhet och praktik? Hur möter vi förändringarna i styrdokumenten och digitaliseringsstrategin? Vilka åtgärder krävs och vilka möjligheter ser vi?

https://settdagarna.se/events/fran-ord-till-handling/

Tristan Harris says tech is “downgrading” humanity — but we can fix it

I en mycket lyssningsvärd podcast intervjuar Kara Swisher etikevangelisten Tristan Harris på kanalen Recode Decode, och där återfinns även en transkriptionen av hela samtalet.

Tristan Harris är en av frontfigurerna i rörelsen Time well spent via nonprofit organisationen Center for Humane tech som har som idé att lyfta fram en mer etisk diskurs inom tech, stötta människor återerövra tiden i sina liv och styra bort från distraktioner, lyfta fram de konstruktiva samtalen och lägga tryck på politik och techbolag att ta sitt ansvar i fråga om lagstiftning och hantering av data.

With Time Well Spent, we want technology that cares about helping us spend our time, and our lives, well – not seducing us into the most screen time, always-on interruptions or distractions.

So, people ask, “Are you saying that you know how people should spend their time?” Of course not. Let’s first establish what Time Well Spent isn’t:

- It is not a universal, normative view of how people should spend their time

- It is not saying that screen time is bad, or that we should turn it all off.

- It is not saying that specific categories of apps (like social media or games) are bad.

De har även släppt ett 26-sidigt utbildningsmaterial för föräldrar och skolor som handlar om samtal, välmående och digitala strategier. En snabb genomläsning ger mig en känsla av ett normativt material utan vetenskapliga källor, men det lär ligga i linje med deras manifest och mission.

Programmera eller bli programmerad

Men för mig är Övervakningsekonomin allvarliga saker, och i min mening, ligger det här på samma hotnivå som utmaningen med AI, klimathotet och extremism. Frågorna är på inga sätt nya för mig, det är något som jag tänkt på länge och är en av anledningarna till att jag själv skruvat på vilka plattformar jag använder, hur jag använder dem, vilken information som finns om mig, vilka digitala avtryck jag önskar lämna efter mig - och avvägningen mellan nytta för mig professionellt och inkräktande för mitt privatliv och min familj.

Jag kommer ihåg hur förvirrad Douglas Rushkoff lämnade mig med devisen programmera eller bli programmerad samtidigt som jag tog mig an hans bok Present Shock. En bok som gjorde ett enormt avtryck februari 2015 - vars budskap jag fortfarande bär med mig och på många sätt färgat av sig på mina försanthållanden och min yrkesgärning.

Men tillbaka till Tristan Harris och podcasten - lyssna på den, fundera på ditt eget användande och i vilken grad du styr eller blir styrd av dina verktyg, tjänster och informationsflöden.

Samtidigt som du gör det kan du väl passa på att fundera på vilken agenda dessa etikevangelister och organisationer har. Tack till Lars Björk för att han gjorde mig uppmärksam på etikdiskussionen av Brian Justie på tidningen Real Life.

Tristan Harris says tech is "downgrading" humanity - but we can fix it by Recode Decode with Kara Swisher

Tristan Harris, the co-founder of the Center for Humane Technology, talks with Recode's Kara Swisher about the latest problem he and his peers are trying to solve: "Human downgrading."

Kognitiv dissonans är en (obehaglig) känsla som uppstår när man har flera motsägelsefulla idéer samtidigt. Teorin om kognitiv dissonans är att människan har en drift att minska sin dissonans genom att ändra sina attityder, åsikter och handlingar.

Källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/Kognitiv_dissonans

Almedalsveckan har alltid levererat insikter, kontakter och lärande för mig. Jag uppskattar att närvara, nätverka, föreläsa, lyssna, lära, häpnas, och irriteras. Det blir ett sätt för mig att göra ett bokslut över terminen som gått, samt lägga ut en grovstrategi för hösten och pröva idéer med ett vidgat kollegium och nätverk på plats. Men i år hände något speciellt där min hjärna utsattes för ett bombardemang av konfliktartade idéer.

Är vi beredda på ett samhälle där offentlig verksamhet som får mindre intäkter, har högre kostnader och lever med ökade förväntningar från invånarna?

Mitt uppdrag och det inställda siktet för årets Almedalsvecka var att nätverka och hitta relevanta samarbeten för Sundbyberg och KVASAR makerspace samt fortbilda mig själv och skaffa mig en överblick inom områden som AI, programmering i skolan och förändringsledning. Jag deltog själv i ett rundabordssamtal om skolan samt besökte flera föreläsningar och seminarier på dessa teman.

Tuffa utmaningar kommer

Det som slog mig här var att så många paneler talade med en röst, och det var alldeles oavsett om det kom från universitet och högskolor, SKL, näringsliv eller offentlig verksamhet.

Vi står inför riktigt tuffa utmaningar. Punkt. Och vi pratar inte om något så som lågkonjunktur eller invandring, utan här pratar vi om paradigmskiften som på allvar lyfte frågan om vad det innebär att vara människa i dagens samhälle.

Hur mycket definierar jobbet och en anställning oss som individ - om det inte finns jobb?

Hur kommer man att uppleva det som anställd om man har en robot eller AI som chef?

Hur är det att vårdas av en robot, eller undervisas av en algoritm?

Är vi beredda på ett samhälle där offentlig verksamhet som får mindre intäkter, har högre kostnader och lever med ökade förväntningar från invånarna?

Eller bara det att höra SKL säga att om man följer dagens utveckling och behov kommer offentlig verksamhet att sluka 100% av alla resurser och arbetskraft i framtiden. Vilket säger sig självt är fullständigt ohållbart. Offentlig verksamhet kommer att tvingas till nytänk, men vi som medborgare måste också förhålla oss till en ny samhällsordning och verklighet.

Ett krypande obehag kom över mig, för även om man dagligen läser om lärare som saknas, krisen inom förlossningsvården eller en poliskår som går på knäna efter ännu en omorganisation.

Är det bara jag som inte insett vidden av problemet?

Hur tänker vi nytt och innovera samtidigt som vi jobbar? Eller är vi beredda att tumma på kvalitén så länge vi inte höjer skatten eller hur löser vi denna utmaning? För det låter som om vi inte har människor nog i Sverige för hålla ihop välfärden!

Dessutom stod ledande figurer från KTH, Chalmers, Handelshögskolan, Linköpings Universitet och Örebro Universitet och var fullständigt eniga om att vi måste börja mycket tidigare med programmering och AI, samt göra mycket mer inom detta fält för pedagoger inom formell utbildning. Sverige kommer aldrig kunna konkurrera med t ex Kina och USA, inte på bredden, men vi kanske kan toppa inom vissa specifika områden. Om vi agerar. Nu. Och följer man logiken från alla dessa programpunkter, alla dessa personer med sina institutioner, måste vi ju agera och det snart.

Är vi beredda att jobba med AI och programmering redan i förskolan för att möta denna utmaning?

Men finns det en handlingsplan då?

Kort sagt kan man säga att svaren lyste med sin frånvaro, och det kan ju även vara så att formatet och vidden av utmaningen är sådan att det inte är det lättaste att formulera en lösning. Men jag saknade ändå ett helhetsgrepp från dessa insatta personer om hur vi skall tackla dessa utmaningar. Det blev ibland rena säljpitchar för AI och digital transformation - utan att lyfta de rent mänskliga aspekterna om hur det att växa upp i ett sådant samhälle. Eller om inte välfärden måste få kosta mer. Mycket mer. Och då på bekostnad av den ekonomiska tillväxten.

Men det fanns en liten ljusglimt under spåret Förändringsledning för digital transformation i kommunerna. Det var mycket intressant och hoppingivande att få lyssna på Åsa Granat (Borlänge), Kristina Sundin Jonsson (Skellefteå) och Eleonore Schlyter (Trelleborg) där de på olika sätt beskrev hur de som ansvariga för digital omställning och förändringsarbete jobbat med sina kollegor. För även om vi pratar om digitalisering och effektivisering så hade de ett tydligt fokus på människor i sina organisationer och vikten av att få med alla på detta arbete.

Slutsats

Det surrar fortfarande i mitt huvud kring budskapen om dessa dramatiska förändringar för oss människor, hur AI är den enda vägen och att offentlig verksamhet står inför en kolossal utmaning. Kanske till och med ett omöjligt uppdrag.

Något som jag funderar på just nu är hur rustat Sundbyberg står inför dessa utmaningar? Hur ser strategin ut för att möta de nästkommande 5-10 åren och hur ser planen ut för att samverka och innovera inom ramen för vårt uppdrag - och vilka allierade har vi i detta arbete?

Om vi bara tar frågan om alla de lärare som idag saknas i svensk skola och att det kan saknas upp emot 77.000 lärare inom 5 år, borde vi acceptera det faktum att vi inte längre har personer nog i Sverige för att hantera detta och följaktligen måste tänka i helt andra banor för att lösa denna akuta kris? För i dagsläget så löser en skola och kommun sitt rekryteringsbehov genom att starta en kris i grannkommunen i samband med att man rekryterar deras lärare.

För om vi tar dessa 77.000 personer från någonstans och löser skolkrisen, skapar vi kritiska luckor i andra delar av samhället, oavsett om det är nyexaminerade lärare eller återvändare. Min känsla just nu är att vi står inför ett, till synes, omöjligt problem.

Min förhoppning och önskan är en mer transparent och ärlig diskussion om framtiden och villkoren för oss människor här på jorden. För välfärden, för svensk skola, samt livet för mig som invånare, arbetstagare och förälder.

Mina anteckningar och grubblerier från Almedalsveckan

Via Keri Facer på Twitter så fångade jag upp ett nysläppt material från UNESCO om hur skolan och alla aktörer inom skolan kan/bör förhålla sig till det institutionella lärandet efter Covid19 och framtida pandemier. Deras rapport heter Education in a post-COVID world - Nine ideas for public action. (pdf)

Covid19 har slagit hårt mot mänskligheten, och fortsätter i oförminskad styrka i vissa delar av världen. Det här har tvingat oss att tänka om, tänka nytt i vissa fall kanske rent av innovera för att överleva.

Jag tycker alla dessa principer och tankar från UNESCO är värda att läsa igenom och fundera ett varv till på. Hur vill vi som aktörer få en skola och utbildning för alla, i takt med tiden och som stärker barn och ungas rätt till utbildning, som baseras på vetenskap och en stark idé av demokrati, jämlikhet och delaktighet?

It is evident that we cannot return to the world as it was before. One of the strongest messages in the attached report is that our common humanity necessitates global solidarity.

Sahle-Work Zewde - President of the Federal Democratic Republic of Ethiopia
Chair of the International Commission on the Futures of Education
Education in a post-COVID world - Nine ideas for public action

Och vad finns kvar av våra institutioner efter att röken skingrat sig? Kommer pedagogik och didaktik behöva förändras för att möta en värld som är lite resursfattigare, lite mer orolig men också i ett allt mer skriande bildningsbehov för att möta sociala, ekonomiska och miljömässiga ojämlikheter? På global nivå så är till exempel flera års arbete nu hotat där UNESCO m fl arbetat med att säkerställa samma möjligheter för flickor att gå i skolan som pojkar. I och med pandemin kan många plötsligt tvingas tillbaka hem eller i arbete.

SCIENTIFIC LITERACY WITHIN A CURRICULUM BASED ON STRONG PURPOSE

UNESCO tar bland annat upp det uppenbara behovet av en utbildning som vinnlägger sig om mer än bara fakta, att vi har en mer holistisk approach till kunskap och utbildning. De nämner bl a en rapport från 1996 av Delors, Learning the treasure within, där de ser på utbildning som fyra pelare för att veta, att göra, att vara och att leva tillsammans. Att sätta in all kunskap i en kontext där vi måste inse att vi lever på en planet och att vi måste göra mer för varandra.

Dessutom lyfter de behovet att göra ännu mer av källkritiken och att hjälpa barn, unga och kollegor med desinformation, misinformation och propaganda. Vissa krafter i världen drar sig inte för att sprida desinformation, mitt under en pågående pandemi, vilket gör att vårt arbete kring källkritik och MIK (Media- och informationskunnighet) i skolan extra viktigt.

AN EMPHASIS ON STUDENT, YOUTH AND CHILDREN’S PARTICIPATION AND RIGHTS

The Commission calls on everyone with educational responsibilities, from government officials to teachers to parents, to prioritize the participation of students and young people broadly in order to co-construct with them the change they wish to see.

Education in a post-COVID world - Nine ideas for public action

Kan vi göra förskolan och skolan mer inkluderande och öppen delaktighet? I samband med att Covid19 small till i världen var vi flera som på olika sätt hörsammade ropen på att bidra och stötta sjukhuspersonal och äldreboenden med skyddsutrustning. Något jag skrev om på Kvasars blogg innan sommaren. Men UNESCO påpekar att det är väldigt lätt att glömma bort de ungas behov och rättigheter med alla dessa "stora och livsviktiga" frågor. Här måste vi hålla fler bollar i luften samtidigt, och även bjuda in de unga för att lyssna in deras behov och tankar, nu när samhället kanske återgår till någon form av normaltillstånd i höst.

Min pappa är hemma och är sjuk. Jag kanske kan ta med mig ett visir hem till honom?

Funderingar från ett av barnen som hjälpte till att bygga visir

Vad bör vi förändra i våra förhållningssätt till barnen? Vilka frågor bör vi ställa till dem när de kommer tillbaka efter sommaren? Bör vi designa om lärmiljöerna på något sätt? Eller kommer finns det en poäng i att allt är som tidigare när de kommer tillbaka - även om inget är som tidigare?

Making a better now

Filmbolaget Prodigium Pictures har porträtterat makers världen över i en kortfilm. Där de/vi på olika sätt bidrar med material eller tillverkning av PPE (Personal Protective Equipment). För oss var det självklart att det här kunde vara förskola också - att veta, att göra, att vara och att leva tillsammans.

Och som även UNESCO skriver i sin rapport...

Now is the time for intelligent collective action.

Sahle-Work Zewde - President of the Federal Democratic Republic of Ethiopia
Chair of the International Commission on the Futures of Education
Education in a post-COVID world - Nine ideas for public action

En del av arbetet som processledare (även chef och makerpedagog) är att hantera och jobba med motstånd hos sina kollegor. I vårt arbete kan det handla om frågor som rör teknik, skapande, estetik och digitalisering - frågor som inte längre är valbara i och med skrivningarna i läroplanerna eller lokala och nationella digitaliseringsstrategier. Tyvärr är min erfarenhet att vi inte alltid möter våra kollegor med frågor om varför de upplever detta motstånd och hur vi kan tillsammans kan definiera ett nästa steg.

Bemöter vi inte känslorna eller diskuterar de automatiska tankarna som våra kollegor erfar när vi föreläser eller har en workshop kommer vi ha mycket svårt att få till en beteende förändring och ändrar praktik. Det här kan skapa en hel del ambivalens och motstridiga känslor, å ena sidan vet man vad t ex Lpfö18 stipulerar och man ser och läser om andra kollegor som är involverade i olika utvecklingsprojekt - samtidigt som vissa fält och områden skapar olust och osäkerhet

Ambivalens är ett tillstånd av att ha samtidiga, motstridiga känslor gentemot en person eller sak. Angivet på ett annat sätt, är upplevelsen av ambivalens att ha tankar och känslor för både positiva och negativa valenser mot någon eller något.
Ambivalens – Wikipedia

Beteenden, tankar och känslor hänger ihop i en samlad enhet

Nedan kommer en etablerad modell där man via samtal kan diskutera var i motståndet finns, hur det ser ut, varför det finns där och hur vi tillsammans kan definiera ett nästa steg.

Motiverande samtal (MI)

Motiverande samtal är en samarbetsinriktad samtalsmetod som syftar till att stärka kollegans egen motivation och förhållningssätt till förändring. Viktigt är också att det är personcentrerat med fokus på kollegan, med dess syn på sin arbetssituation och praktik, och inte processledaren eller verksamheten. Däremot skall vi via samtalet hjälpas åt att komma på vad kollegan tycker, vill och kan samt få stöd att agera på utifrån detta. Som processledare/makerpedagog skall vi styra samtalet mot ämnen som är viktiga att diskutera, t.ex. läroplanens skrivningar om digital kompetens, källkritik eller skapande med IT.

Samtalet skall leda till en lärandeplan för förändring kopplat till skrivningarna i Lpfö18 och utifrån kollegans egna önskemål och målbild.

Frågor

Vid ambivalens

• Hur skulle du vilja att det var?
• Vad tror du att du skulle klara av om du bestämde dig för ett digitalt projekt?
• Vad finns det för fördelar/nackdelar med sättet du jobbar på nu?
• Vad skulle du vinna på en förändring?
• Vad skulle barnen vinna på en förändring?
• Vad skulle du behöva ändra på i din praktik?

När en målbild upprättats

• Vad är redan bra och fungerar som det är?
• Vilka förändringar vill du börja jobba med?
• Vad blir ditt första steg?
• Hur kommer du gå tillväga?
• När tänker du börja?
• Behöver du någon form av stöd? Från vem?
• Behövs det något material? Vad?

Mall för ambivalenskorset

Som samtalsstöd kan man använda en fyrhörning som kallas ambivalenskorset, där kollegan kan få förklara fördelarna och nackdelarna med nuläget, samt fördelar och nackdelar med en förändring.

Här är en mall för ett ambivalenskorset. (pdf) eller (pptx).

Formulera en lärandeplan tillsammans

Tillsammans kan man nu formulera en lärandeplan, viket kan vara ett myrsteg, enkla handgrepp eller mer omfattande projekt över en hel termin. Det viktiga är att det är en rörelse framåt, och något som alla parter kommit överens om.

Exempel som (pdf) eller (word)

En reflektion efter min genomläsning av Douglas Rushkoffs senaste bok Team Human.

Vem är han?

Douglas Mark Rushkoff är en amerikansk mediateoretiker, professor på Queens College, författare och dokumentärproducent. Han har skrivit böcker som Present Shock, Programmed or be programmed samt bidragit till den mycket sevärda dokumentären på PBS Digital Nation (2010).

Han har på olika sätt bidragit med tankar, upprättat begrepp och problematiserat fenomen i sin samtid i decennier. Cyberpunk-rörelsen, viralmedia och vår relation till teknik, skärmar och vårt självförverkligande i medier. Min uppfattning är att hans budskap blir lite av en vattendelare bland mottagarna. De finns de som upplever honom som luddit, pessimist och domedagsprofet där vi har andra som uppskattar att skakas om, får sina farhågor bekräftade eller får en att mobiliserar ett inre motstånd.

Jag kan direkt säga att jag har ett positivt bias för hans texter och förgivettaganden. Han lyckas bringa lite ordning i min röriga kognitiva dissonans, trycka tummen på ömma punkter men också mobilisera mitt driv till att vara en kraft för positiv förändring i samhället. Ändra beteenden. Hitta likasinnade. Find the others.

Team Human

Boken tar sitt avstamp ur en samtid och världsordning med ökande klyftor, miljöförstöring, rasism, farliga nätkulturer, propaganda och misinformation. Och att vi kanske har mycket på känn men inte förstår vidden av det - och frågan är om vi orkar och törs göra något åt det?

Boken går, som sin föregångare Program or be programmed, bortom diskussionen om existensen av digitala verktyg och nätet, de finns här, de gör nytta, vi kan inte och vill inte vrida tillbaka klockan. Douglas är själv mycket positiv till nätet, programmering, teknik och makerrörelsen.

Men frågan är återigen om vi vill vara i kontroll över teknologin och berättelsen, eller lämnar vi över makten till andra och låter dem styra världen åt oss? Lämnar vi ifrån oss denna makt kanske det också blir vårt sista beslut.

Rushkoff är brutalt ärlig i sin kritik mot de teknikbolag som skapat teknologier som 'omprogrammerar' oss till att fly mänsklig kommunikation och kontakt och ersätta det med smileys. "Jag lider och är ledsen. Jag skulle verkligen behöva en vän!" blir en ledsen emoji. "Vilken insats! Du inspirerar mig och får mig att växa!" blir en tumme upp. Trots att mänskligheten är biologiskt hårdkodad för möten, fysisk närhet och mänsklig interaktion sitter vi där med näsan i skärmen och ser inte hur viss kontakt skalas bort, vissa möten blir otidsenliga och upplevs jobbiga.

Även om tekniken till synes ger oss möjligheter att koppla människor samman och skapa en revolutionerande mängd interaktion så är det inte på våra villkor längre - och på bekostnad av något. Vår mänsklighet. Och det är inte en enskild aktör som är problemet, utan svaret är inbäddat i teknologiska, kulturella, politiska och marknadens institutioner.

Det är ett manifest om en bättre samtid och framtid i 100 punkter, mer jämlik, jämställd, rättvis, tolerant och human, där det här med att vara människa är en lagsport. Team Human.

Our technologies, markets, and cultural institutions — once forces for human connection and expression — now isolate and repress us. It’s time to remake society together, not as individual players but as the team we actually are: Team Human.

Vägen framåt

Rushkoff redogör för såväl hur vi människor, med våra spegelneuroner, är skapta för nära relationer. Hur naturen idag kan ses som ett mer komplext nätverk av relationer och band, långtifrån den klassiska näringspyramiden, där bakterier, träd och djur är mer beroende av varandra. Långtifrån idén om starka arter som klarar sig själva, utan att våra ekosystem är fyllda av beroenden, och att vi borde se på vår omgivning med nya ögon. Ögon som ser alla relationer och förstår vikten av att vårda och underhålla dem.

Han går igenom ekonomiska system, artificiell intelligens, cyborgs och robotik - och hur ekonomiska modeller, algoritmer och AI får det mänskliga att hamna i bakgrunden. Och i värsta fall, att vår mänskliga natur blir något som man skall ordna på konstgjord väg, då det inte är lönsamt.

Här fick jag mig en tankeställare vad det gäller min egen fascination för robotik och cybernetik. Vad skickar jag själv för signal med en bild där jag ersätter mitt öga med något bättre.

Mänskligheten som en lagsport

Team Human pekar på att mänskligheten, livet, vi, är som en lagsport. På gott och ont, så är vi ett lag med olika profiler, som alla har en roll. Mänsklig närhet, interaktion, samarbete och samtal är vägen framåt - och gärna fysiskt. Det största hotet är inte att vi är oense, utan att vi är isolerade. Där marknadslogik och tekniska plattformar skapar splittring, alienerar oss och sedan isolerar individen.

Det största hotet är inte att vi är oense, utan att vi är isolerade

Ett arv från Marshall McLuhan

Som Good Reads påpekar i sin text om Program och be programmed så kanske Rushkoff tar vid efter Marshall McLuhan. "...helping readers come to recognize programming as the new literacy of the digital age––and as a template through which to see beyond social conventions and power structures that have vexed us for centuries."

Man kan nästan se McLuhans tetrad framför sig när man läser Team Human om hur vissa teknologier som t ex Facebooks plattform som frågar mig som användare "Vad gör du just nu, Per?" till synes uppmuntrande till kommunikation - med kanske gör tvärtom istället. Manipulerar, bedövar och förstör.

Renässans inte revolution

Renässans betyder pånyttfödelse. Den klassiska epoken renässansen var en pånyttfödelse av antika idéer och ideal, saker som fallit i glömska lyftes aktivt fram och man uppdaterade dem och gjorde dem till sina. En bred rörelse som påverkade konst, litteratur, filosofin, statsskick och arkitektur för evigt.

Här skriver Rushkoff att just en renässans är att föredra framför en revolution. Även om den inte är lika drastisk och snabb, så är idén nog mer hållbar när vi bygger på tidigare viktiga mänskliga värderingar och uttryck.

Vilka värden tar vi med oss?

Rushkoff skriver att han ser fyra värden som viktiga för denna renässans och det är klimatfrågan, kvinnorätten, peer-to-peer-ekonomin och lokalism.

Hans medskick till dem som vill bidra och bygga en ny värld är att vara observanta på vår nya renässans och att odla just tre mänskliga uttryck och tillstånd; tolerans, glädje och förundran.

Tolerans för bland annat oliktänkande, omge sig med glädje, samt att tillåta sig att komma i kontakt med tillstånd som förundran och beundran mer.

Rushkoff om att äga tekniken

Nedan är en film från Maker Faire New York 2013 där han intervjuas i samband med konferensen om en renässans av konstnärer, hantverkare, kreatörer och ett återupptäckande av ett skapande med våra händer och fingrar.

Och som Rushkoff skriver i boken Team Human handlar det inte om att göra sig av med alla smartphones och säga nej till teknik, utan att äga tekniken och skaffa dig kunskap så du kan programmera och hacka t ex mobilen så den slutar stjäla din tid och blir ett redskap för dig och inte för bolagen som tar din data och lever på ditt engagemang.

Team human och Douglas Rushkoff motsätter sig inte teknik och/eller framtiden med sin AI och VR men vi måste sätta oss i en position där vi kan skifta maktbalansen till vår fördel, från att vara passiva åskådare till mer aktiva medproducenter.

Du är inte ensam

Boken avslutas med ett upprop om att hitta sina likasinnade, Find the others, och att börja lokalt. Hitta de som inte accepterar nuläget och som vill bygga en bättre värld för alla, de som vill göra skillnad, är toleranta, de som vill glädjas och förundras åt samtal och möten. Det gäller att bygga band och grupper som kan bjuda på motstånd, skriva om reglerna och hitta en gemensam förståelse.

It's time for us to rise to the occasion of our own humanity. We are not perfect, by any means. But we are not alone. We are Team Human.

Find the others.